Tysta tårar

I år är det tio år sedan jag och Kristian blev föräldrar. Till den där lilla pojken. Med tio fingrar, tio tår, ganska gles kalufs och en liten grop i hakan. Men det blev inte som det var tänkt. Han levde inte när han föddes och vi fick, i väntan på hans begravning, lämna honom kvar på sjukhuset när vi åkte hem. Hem till vår lägenhet. Där vi förberett oss för att bli en till i familjen. En färdigbäddad spjälsäng bäddad med nytvättade lakan väntade på oss. Men vi hade ingen bebis att lägga där. Allt hade blivit som det var innan. Men ingenting var som det var förut. Allt hade förändrats. Tio år senare minns jag som igår, saknar än idag och älskar för hela livet.

I början kunde jag tänka mig hur det skulle kunna bli med oss tillsammans. En parallell verklighet som jag kunde se vid sidan av mitt liv. Men med tiden bleknade denna parallella verklighet, för att den riktiga verkligheten bredde ut sig och tog över. Helt i sin ordning, men obarmhärtigt för en förälder som sörjer sitt barn. Sitt allt. Idag lever jag i min verklighet, men tänker en det på hur det kunnat bli. Men det känns overkligt. Som om det aldrig skulle kunna hända. Men det var så nära. Så obeskrivligt nära. Men jag tänker på honom varje dag. Min älskade lilla pojke. Min Elliot. Aldrig har han lämnat min tanke på tio år. Jag kommer hålla honom kvar där så länge jag lever. Det ställe jag vet att jag kan återkomma till honom med mitt hjärta i min hand.

Jag gråter inte varje dag, men ibland om kvällarna och nätterna kommer tysta tårar. Tårar som visar för mig att jag fortfarande är densamma. Att hjärtat fortfarande huserar det jobbigaste av minnen. Att jag är mänsklig och aldrig glömmer. Men älskar det gör jag för alltid.