När jag blir ängslig lyssnar jag i rummet bredvid

Ibland känner jag mig ängslig. Inte för något särskilt, utan mer en känsla som sakta smyger sig på och som jag inte riktigt kan greppa. Sakta kryper oron fram och jag kan inte säga specifikt vad jag tänker på. På något sätt komprimeras mina tankar och min oro över livets små och stora frågor samt situationen i världen till små stickande nålar som ofta gör sig påminda. När man släppt in dessa nålar är de svåra att visa bort. Det är svårt att få oron att släppa nät den väl kommit in. Ofta sker det på kvällen. Just innan jag ska sova. 

När jag känner så kan jag gå in till er, älskade barn. Gå in och se på er när ni sover. Och med ens blir jag lugn. Jag lägger mig bredvid en stund och blundar och låter mina andetag spegla rytmen av era. Jag känner doften av nytvättat hår och oron släpper. Nålarna lämnar kroppen och faller till marken. Jag är avväpnad av er fridfulla utstrålning. Ni anar inte vad ni precis har gjort. Vilka hjältar ni är, som kan få mig lugn bara genom er blotta existens. Då byts ängslan mot tacksamhet. Hur skulle mina kvällar vara utan er?