Vardag och helgens känslor

Plötsligt händer det! Efter flera veckor av jagande efter virus upptäckte vi igår att barnen blivit rödprickiga. Hillevi fick dessutom hög feber och var rejält påverkad ett tag. Idag har de varit ungefär som vanligt, men samtidigt sjuka. Och prickiga.

Mitt i detta väldigt vardagliga går jag på minnesgudstjänst. Det är den första Alla Helgons dag sedan min mamma gick bort i juni och det blir extra påtagligt när jag sitter i kyrkbänken. Jag blir överväldigad av alla känslor, men också tacksam över vad min mamma fått betyda. Känslan av saknad och sorg bär jag inombords hela tiden, men dagar som denna kommer dessa känslor fram i ljuset. Blir synliga för mig och andra. Bekräftas och blir verkliga. 

Och det känns skönt. Att mitt i denna just nu prickiga vardag kan jag få beröra dessa känslor som är en del av mig. Vi köpte dekorationer och barnen var med och var delaktiga när vi lade kransar och hjärtan på gravarna vi brukar besöka. 

Jag minns när jag själv var prickig och min mamma, pappa och mormor tröstade och var med mig och min syster då vi hade vattkoppor. Fint att allt detta rymms i min vardag. Betydelsefulla minnen. Stora känslor. Små prickar. Men allt annat än obetydligt.