Något gemensamt

Jag har precis kommit ner från nattning av barnen. En stund som är mysig och som ger så mycket tillbaka. Våran rutin ser ut ungefär likadant varje kväll. Vi börjar med att läsa ett stycke ur en antologi som finns med berättelser för barn. Det är ett fint sätt att komma till ro på. Efter det följer ett värdefullt samtal med vad vi är tacksamma över från dagen. Detta leder sedan till en bönestund som vi avslutar med att tillsammans be "Gud som haver barnen kär". Efter detta lämnar jag barnen och de får själva småprata en stund innan de sommar på egen hand. 

Vi har valt att låta den sova i samma rum. I början, när vi bodde i en trea, blev det mest så av praktiska skäl. Men när vi flyttade till vårt hus, med fler rum valde vi att ändå låta dem sova i samma rum. Jag tror det är nyttigt för dem att dela och inte se utrymmen som sitt eget. Tillsammans disponerar våra barn två rum. Ett lugnare sovrum och ett stökigare lekrum. Och de verkar själva vilja ha det så. En trygghet och eftersom de är så nära varandra i ålder är det väldigt praktiskt att dela leksakerna så vi inte behöver dela upp dockorna och legot utan att de kan ha de gemensamt. Det är ett fint ord: gemensamt. Och tillsammans. Det känns så mycket mer meningsfullt är eget och ensam. Delad glädje är dubbel glädje heter det ju. Och delade utrymmen blir lite trängre. Men där det är trångt finns det också en innerlig värme.

Kommentarer

Populära inlägg