Jag skulle vilja säga att jag inte kan leva utan dig

Hur kan man förklara den kärlek man känner för sitt barn? Allra helst vill man beskriva det som att man inte skulle överleva om man inte hade dessa små i sina liv. För det är så det känns, ifall man skulle förlora dem. Som att mitt hjärta skulle sluta slå om inte deras gjorde det. Dock vet jag att det inte är så. Jag har varit med och begravt ett av mina barn och vet att det går alldeles utmärkt att leva utan. Inte utmärkt, men mina vitala organ, som mjälte, lever, njurar, lungor och hjärta påverkas inte särskilt mycket av att man mister en av dem man älskar mest. Hjärtat gör ont så det nästan går sönder och lungorna kan ibland inte hämta luft. Hjärnan stänger av vissa områden som försvarsmekanism. Men överlever gör du. Ska du dö få du ta hand om det själv, men det vågar man inte. Vill inte ändå på något sätt, överlevnadsinstinkten är för stark. Tack och lov.

Det går att leva, fast livet är tomt. Livet ser annorlunda ut. Du lever dag för dag tills det blir mer naturligt att leva utan en med. Tills du hittat tillbaka. Men när jag tänker på hur mycket jag älskar mina barn skulle man gärna vilja beskriva det så. Att om du dör, dör också jag. Det är den ultimata kärleksförklaringen. Det kändes så när Elliot dog, men jag fanns kvar. Jag ville dö ett tag, men jag växte mig starkare än någonsin. Vad konstigt livet är och vad vi älskar våra barn så mycket att deras väl och ve blir ett med oss själva.

När jag skulle skriva en sång till vår Milles barnvälsignelse ville jag skriva att vi inte kunde leva utan honom. För återigen var det så jag kände. Men det skulle vara lögn. I stället skrev jag:

Du är det dyraste vi fått
vi ännu inte helt förstått
storheten i den du är 
och vidden av att du är här
du har gett vårt liv en glans
man ej kan få nån annanstans
du flyttat in och vi kan ej
tänka oss att leva utan dig

För det är sant. Jag kan inte tänka mig att leva utan Mille. Och jag kan inte tänka mig att leva utan Hillevi.