Att lita på...

Jag höll på att gå in i en dörr idag. En sådan där dörr som ska öppna sig när man närmar sig. Jag gick ganska skyndsamt mot tåget på centralstationen i Göteborg när jag helt plötsligt insåg att tekniken inte gjorde det jag förväntade av den.

Ändå går vi hela tiden, dagarna i ända och förlitar oss på tekniken. Dörrar som öppnas, trafikljus som slår om och tåg som stannar och byter spår på rätt ställe. Allt utan att vi tänker på det och utan av vi reflekterar över att vi sätter vår tro på något utanför oss själva.

Jag var med som ledare på ett konfirmationsläger tidigare i höst och där ingick det att vi skulle genomföra samarbetsövningar och tillitsövningar tillsammans. En av övningarna gick ut på att en skulle springa fram mot en mur av de andras armar och lita på att kompisarna lyfte armarna när man kom springandes. Man såg hur svårt det var att sätta sin lit till en annan människa. Någon som är som du och jag.

Är det för att vi vet att vi själva är ofullkomliga som vi tänker så om andra eller beror det på något annat. Varför vågar vi inte lita på varandra mer? Och varför verkar vi lita mer till tekniken och döda ting än på levande?

Kommentarer

Populära inlägg