Nattliga tårar

Tillvaron känns stabil och nästan overkligt lycklig. Jag känner balans och att livet verkligen är där jag vill. Då helt oförberett händer det ibland. De nattliga tårarna återvänder. Det är nästan så jag har glömt bort hur det kändes att gråta sig till sömns, som jag ju gjorde så många gånger för fem år sedan.

Ibland gör jag det ändå fast det gått så lång tid sedan vår ängel fick flytta från oss. Och jag har alltid velat ha dessa känslor alldeles intill min vardag. Alldeles nära. Därför känns det så konstigt att jag överumplas av dessa känslor, som jag inte känt på så länge, som om det vore onaturligt. När det är naturligt. När man gråter och inte vill sluta. När man på riktigt omfamnar det onda och låter det få ta plats. Och tid. Jag trodde att mina känslor var alldeles nära, men jag hade kanske fel. Men jag älskar dem för de är en del av mig och jag vill gärna att de syns mer. Även om det blir på natten.