Det sociala spelet

Ikväll ska jag på 11-års-reunion sedan vi slutade nian. Det ska bli jättekul. Jag har någon form av kontakt med många från den tiden, även om många relationer är ganska sporadiska. Därför känner jag inte att jag främst går för att återse massa kompisar, utan för att det är ett kul initiativ och roligt att träffa folk i största allmänhet.

Men dessutom ser jag det lite som ett socialt experiment också. Jag har många vänner som vittnar om att det är något särskilt med sådana här återträffar. Man ska visa upp den man är idag, samtidigt som man tydligen sakta tvingas in i gamla mönster. Som det var då. Ja, vi får väl se hur jag upplever det.

För den sakens skull är jag inte så orolig. Jag hade en stor bekantskapskrets då också, även om jag var lite mer försiktig då än nu. Jag var ganska anonym och som de flesta andra. Varken populär eller inte liksom. Däremot känner jag ingen ångest över huvudtaget med att man ska komma tillbaka till gamla grupper och beteenden. Jag älskar mitt liv jag lever nu så kolossalt och har ingen anledning att deppa för att jag för en kväll eventuellt skulle återuppleva puberteten.

På den tiden kunde man ibland snegla lite på andra och tycka att deras liv var mycket mer attraktiva än ens eget men jag kan nöjd konstatera att jag idag inte skulle vilja byta liv med någon. Varken känd, okänd, död eller levande. Så jag känner mig väldigt välsignad där jag är idag och därför kommer jag nog känna mig trygg även ikväll. Men det är klart. Rätt var det är vaknar den gamla, lite mer försiktiga, Josefin ikväll och kanske börjar tänka som förr. Sjukt konstigt men kanske realistiskt. Jag vet inte. Skönt då att jag i morgon kommer vakna upp bredvid min härliga man och mina goa ungar som vanligt och fortsätta där jag är nu. Skulle för allt i världen inte orka tråna efter något annat när jag har det så himla bra. Precis där jag vill vara. Elva år efter nian.

Kommentarer

Populära inlägg