Priviligerad

Jag är inne i en period där jag kan börja gråta när jag tänker på hur världen ser ut. Jag känner mig oerhört priviligerad över att vara född i västvärlden, men vem har givit mig rätten att leva som jag gör? Är det en mänsklig rättighet att äga allt som i Sverige anses som standard?

Vad kan jag göra för att medsyskon i andra delar av världen också ska kunna förändra sin livssituation? Det viktigaste för mig i min vardag är att kunna tillgodose mina barns behov. Det är något av det mest centrala för en förälder. Men alla föräldrar kan inte det. De har inte möjlighet att se sina barn äta sig mätta. De se ser sina barn smutsiga och utan hela kläder. De kan inte ge sina barn löftet om en trygg framtid. Jag skulle känna mig oerhört hjälplös om jag inte kunde ge Mille och Hillevi mat för dagen. Men många föräldrar lever i den verkligheten.

Jag är i bland på PMU (pingstmissionens ulandshjälp) i Vårgårda. Där finns på ett ställe uppsatta bilder på människor som har nåtts av hjälp och fått en märkbar förändring i sitt liv. Det är fantastiskt, men det finns så många som fortfarande lever på gränsen mellan liv och död. Spädbarn som inte får den näring de behöver.

Jag gråter ibland för att detta lidande blir svårt för mig att hantera. Ändå gör jag mycket lite åt det. Jag skänker pengar ibland, men ofta lyckas man trycka undan dessa känslor och ta itu med det som finns närmare. Problemen som finns i ens egen vardag. Men i ett globalt perspektiv kan de flesta av dessa problem passera, då finns det annat som borde ha högre prioritet.

Vi ser nästan dagligen på nyheter eller dokumentärer som behandlar global rättvisa. Vi blir berörda av det för stunden. Vi vill alla förändra världen, men när det blir för påtagligt för oss väljer vi att inte se. När det innebär att vi behöver byta livsstil och avvara delar av den vardag vi skapat väljer vi i stället att byta kanal...