Älskade vardag

För fem år sedan var vår familj i stor chock. Det lilla barn man väntat på, för alltid borta. Innan vi hunnit ses.

Ändå springer livet vidare. Man måste ta tag i vardagliga bestyr. Tiden är hänsynslös i det avseendet. Men jag minns det som ganska fint ändå. Visst hade jag velat ta en paus från livet helt och hållet men de svaga vardagstrådarna höll mig ändå kvar på jorden, i det liv som var mitt. Som hade blivit mitt.

I början blev minsta syssla svåröverkomlig. Det var jobbigt att tala i telefon och att lags mat. Men det blev bättre. Överlevnadsinstinkten är stark även när man tampas med döden på nära håll. Kanske särskilt då. Men till slut bli man mer levande än aldrig förr. Och då får man minnas att resan tillbaka började med trevande steg i vardagen.