När någon funnits jämt

Visst kan man uppleva det så ibland, och då menar jag inte dem som fanns innan oss, som våra föräldrar. Jag tänker på de personer som med hull och hår kommer in i våra liv och blir så naturliga där att vi inte kan tänka oss hur livet var innan vi lärde känna dessa personer.

Jag tänker så här om många personer. Men i dagarna är det Hillevi jag tänker på mest. Det känns ju som om vi alltid varit fyra i vår lilla familj, men för bara ett år sedan var vi bara tre. Ännu hade vi inte sett lilla Hillevis ögon eller hört hennes skratt. Hon hade heller inte gripit tag i våra fingrar med hennes lilla hand och vi hade inte snusat på hennes hjässa. Hon hade ännu inte lugnat oss med sin närvaro och jag hade inte hållit henne i min famn.

Ett år läggs så lätt till ett annat och tiden går förbi så ruskigt fort, men ett år blir så långt och betydelsefullt när man tänker på det första året i en människas liv. Då händer det så otroligt mycket. Från att ha varit ett försvarslöst litet knyte kan hon nu ge svar på tal och minsann ta sig dit hon vill och på sitt sätt förmedla sina känslor till oss. Vilket mirakel vi har fått bevittna.

De är våra mirakel, våra fina ungar. Och det är kanske därför det känns som att de alltid funnits. De är för stora för att bara få en begränsad del av oss. De får allt inklusive vårt tidsperspektiv. Men vad gör det. Jag älskar dem och den jag blivit sedan jag blev mamma. Men ändå är det trevligt att tänka på vad man gjorde innan, även om man ibland får tänka ganska länge.