Galet längesedan men ändå skrämmande nyss
De senaste åren har det hänt så otroligt mycket i mitt liv. Det har varit turbulent, fantastiskt, fasansfullt och allmänt känslosamt.
För fem år sedan var jag 21. Jag var ung, ny i vuxenlivet och gravid med vårt första barn. Bara det är ju en enormt känslomässig fas att gå igenom och vi hade planerat så gott vi kunnat inför de kommande åren, allt skulle ju bli annorlunda.
Nu när jag tänker tillbaka på mig själv vid den tiden, innan jag gått igenom mitt livs största sorg och även innan jag blev den jag är idag, känner jag att den tjejen känns oerhört avlägsen och orealistisk. Var det jag? Vad tänkte jag? Lilla jag som trodde jag visste mycket, men som egentligen inte fattade något om vad livet kunde göra.
Ändå var det ganska nyss. Eller kanske inte. Fem år är egentligen en ganska lång tid men ändå inte. Det känns som ganska nyss emellanåt. Då jag vill komma ihåg hur det kändes. Precis innan. Hur det kändes att vila tryggt i livet utan att rädas någonting. Fantastiskt egentligen att det en gång var jag. Och konstigt.
På fem år har jag känslomässigt upplevt ett helt liv känns det som. Födelse, död. Förväntan, förtvivlan. Fruktan, förtröstan. Bottenlös sorg. Och liv. Trots allt, liv i överflöd.
För fem år sedan var jag 21. Jag var ung, ny i vuxenlivet och gravid med vårt första barn. Bara det är ju en enormt känslomässig fas att gå igenom och vi hade planerat så gott vi kunnat inför de kommande åren, allt skulle ju bli annorlunda.
Nu när jag tänker tillbaka på mig själv vid den tiden, innan jag gått igenom mitt livs största sorg och även innan jag blev den jag är idag, känner jag att den tjejen känns oerhört avlägsen och orealistisk. Var det jag? Vad tänkte jag? Lilla jag som trodde jag visste mycket, men som egentligen inte fattade något om vad livet kunde göra.
Ändå var det ganska nyss. Eller kanske inte. Fem år är egentligen en ganska lång tid men ändå inte. Det känns som ganska nyss emellanåt. Då jag vill komma ihåg hur det kändes. Precis innan. Hur det kändes att vila tryggt i livet utan att rädas någonting. Fantastiskt egentligen att det en gång var jag. Och konstigt.
På fem år har jag känslomässigt upplevt ett helt liv känns det som. Födelse, död. Förväntan, förtvivlan. Fruktan, förtröstan. Bottenlös sorg. Och liv. Trots allt, liv i överflöd.
Kommentarer
Skicka en kommentar