Anonym

Dag efter dag och år efter år möter vi människor vi inte känner. Antingen ser vi bara en person en gång, kanske på stan, eller så träffar vi främlingar regelbundet på tåget till jobbet eller till skolan.

Jag tänker ibland på alla de liv som ryms i en tågvagn eller ett café. Så många liv, så många beslut, så mycket lycka och så mycket sorg.

Och hur tänker jag när jag möter alla dessa. Ser jag något av det innersta. Nej, jag gör bara som jag alltid gör. Betraktar och nickar kanske vänligt eller säger till och med hej någon gång. Men jag vet inte vad dessa människor bär på. Lika lite som de vet vad jag bär på.

Kommentarer

Populära inlägg