Tacksamhet och oro

Jag är en person som har lätt att vara tacksam över det jag har och får vara med om. Jag ser mig själv som en ganska förnöjsam person som njuter av det liv jag har förmånen att leva.

Men när man har något att vara tacksam över vill man också gärna behålla det. En oro föds då över att förlora det fina man ser runt sig. En oro vi alla lever med på olika sätt tror jag.

Oron låter jag inte ta överhand. Om oron uppfyller livet blir det så mycket fattigare. Däremot är jag tacksam över att kunna känna oro. Det tyder också på att jag har framtidstro, mål och drömmar.

En tid kände jag ingen oro. Det var skönt i sig men det berodde inte på att jag var fullkomligt trygg utan på att jag inte orkade annat. Det blev för mycket för mig att tänka på annat än det som var just för stunden och då försvinner oron.

Givetvis vill jag känna det igen, att slippa oroa sig. Det är ändå en skön känsla ska jag be att tala om. Men det skall inte bero på orkeslöshet utan på trygghet och förtröstan. Det allra viktigaste är nog att vi inser att mycket av det vi oroar oss för inte är värt den tankemöda vi lägger ner.

Lägg i stället energin på att vara tacksam. Även om en viss oro kan komma som ett brev på posten, men det kanske inte är hela världen bara man inte låter den breda ut sig och döda ens drömmar.