Älskade oro

Jag har länge i mitt liv varit förskonad från oro. Jag har helt enkelt inte varit en person som oroat mig särskilt mycket. När Elliot dog blev det ännu mer tydligt. Hur skulle jag hinna oroa mig som hade så mycket annat att stå i. En son att sörja. Det blev att dagarna togs allteftersom de kom och i och med det behövdes ingen oro för morgondagen. Den såg jag ju inte förrän den precis kom.

På ett sätt var det skönt att leva på detta sätt, på ett annat sätt kändes det fattigt. Oro är visserligen bekymmer lånade från morgondagen, men det tillhör ändå livet. Jag har bitvis fått tillbaka förmågan att oroa mig för saker och ting och faktum är att jag ser det som ett friskhetstecken. Jag mår tillräckligt bra för att våga se an framtiden med både förhoppning och oro.

Jag vill ge mina barn det bästa och därför kan jag känna oro över hur deras liv kommer bli. Jag har smått börjat inse att de växer utanför min kontroll och det är så mycket jag inte kan påverka. Deras lycka är det viktigaste för mig och insikten om den kan göra mig oroad. Jag kan inte garantera dem det. När jag tänker för mycket på det och känner att det tar över önskar jag att jag var som jag var tidigare. Men så inser jag också att oro är tätt besläktad med kärlek och omsorg. Hellre närvaro än frånvaro och hellre en gnutta oro än likgiltighet.