Syskon?

Innan Hillevi föddes talade tänkte man mycket på hur det skulle bli med en liten bebis i familjen. Jag och Kristian förstod så klart vad som var på gång, men med Mille visste man inte hur mycket han förstod. Vi talade regelbundet om "bebisen i magen" och vi förberedde så gott vi kunde honom för det nya livet som storebror. I alla fall så mycket man kan med en 1,5-åring.

När Mille kom och hälsade på mig och Hillevi på BB hade han bara en sak för ögonen. Han skulle leverera den nyinköpta gosedjursgiraffen till sin nyvunna lillasyster. Det var som att han förstod att det var något värdefullt och speciellt över henne och han var mycket stolt när de sågs för första gången.

Efter den stunden har han behandlat Hillevi som en naturlig familjemedlem och han är mycket noga med att veta var hon befinner sig och ser till att hjälpa till att ta hand om henne så gott han kan. Flera gånger om dagen kommer han fram till någon av oss med händerna utsträckta för att visa att han vill hålla i sin lillasyster. Det är sådant som får ett föräldrahjärta att smälta.

Man får lite dåligt samvete, då jag på något sätt förutsatte att den första känslan som skulle komma över Mille var svartsjuka. Visst är det konstigt att man tänker så? Borde jag inte i första hand tänkt på hans omhändertagande sidor och på hans förkärlek till andra barn? I stället var jag rädd att allt skulle braka samman, men än så länge har han verkligen visat upp det motsatta.

Jag är medveten om att hans attityd nog kommer att ändras emellanåt, men jag tänker inte vänta in det. Bakslaget får väl komma när det kommer, om det gör det, men fram till dess kommer jag njuta av att se min lillgamla kille ta hand om sin syster och stolt stå vid hennes sida. Jag tror att detta är början på något mycket stort...