En helg utan Mille
Helgen som var hade vi en liten minisemester, Kristian och jag. Vi lämnade Mille hos farmor och farfar och åkte till Stockholm för att hälsa på ett par kompisar. Vi har lämnat bort honom över natt ett par gånger och det har alltid fungerat bra, och det gjorde det denna gången också. Dessutom fick Mille lite kvalitetstid med farmor och farfar utan att vi var i närheten.
Det är skönt tycker jag att få lite tid för sig själva. Det ska bara bli av och man ska helst njuta av det också. Det senare är egentligen inget problem, då jag känner en enorm tillit till våra barnvakter och vet att de har Milles bästa för ögonen. Han får enormt mycket uppmärksamhet och blir aktiverad på nya sätt och det är bara bra!
Gällande saknaden tycker jag inte att det är särskilt jobbigt att vara ifrån min lille kille så här korta stunder. Det känns så klart konstigt och onaturligt att vara ifrån varandra, men jag kan ändå inse att vi snart kommer återses och att allt blir som vanligt bara vi träffas igen. Det här med att ligga vaken och må dåligt över att vara ifrån honom lägger jag inte så mycket tid på. Jag har lagt så mycket tid på det i och med förlusten av Elliot, och gör fortfarande. Jag känner inte att det är lika befogat att tycka synd om min själv när jag är separerad från någon jag med all säkerhet kommer återförenas med inom kort. Jag är ju så enormt tacksam över att jag överhuvudtaget får ha Mille hos mig.
Många föräldrar har nog svårt att förstå detta och jag tycker det är helt okej. Jag får ibland för mig att det är provocerande att uppskatta tid för sig själv och att inte blöda inombords när man är från sina barn. Jag älskar Mille gränslöst mycket och jag vill spendera allt tid jag kan med honom. Dock mår jag inte dåligt bara av att vara isär, så länge jag vet att vi kommer ses igen. Jag blöder inombords om frånvaron blir permanent, otrygg och okontrollerad, men det har jag aldrig upplevt ännu med Mille.
I och med förlusten av älskade Elliot har jag nog blivit mer tålig. Jag inser vad som är rimligt och jag ser att om jag kommmer bort från Mille kommer vi också att återförenas. Värre vore det om det hände något allvarligt eller mer permanent. Samtidigt är jag rädd att mista värdefull tid men min fina kille, och därför vill jag spendera så mycket tid jag kan med honom. Men så inser jag att jag måste försöka leva så normalt det går, för allas skull. Jag måste ta vara på tiden vi har, utan att tvångsmässigt binda honom vid mig och jag måste även ibland kunna få tid för mig själv för att samla energi. Energin behövs för att kunna bli en ännu bättre mamma.
Det är skönt tycker jag att få lite tid för sig själva. Det ska bara bli av och man ska helst njuta av det också. Det senare är egentligen inget problem, då jag känner en enorm tillit till våra barnvakter och vet att de har Milles bästa för ögonen. Han får enormt mycket uppmärksamhet och blir aktiverad på nya sätt och det är bara bra!
Gällande saknaden tycker jag inte att det är särskilt jobbigt att vara ifrån min lille kille så här korta stunder. Det känns så klart konstigt och onaturligt att vara ifrån varandra, men jag kan ändå inse att vi snart kommer återses och att allt blir som vanligt bara vi träffas igen. Det här med att ligga vaken och må dåligt över att vara ifrån honom lägger jag inte så mycket tid på. Jag har lagt så mycket tid på det i och med förlusten av Elliot, och gör fortfarande. Jag känner inte att det är lika befogat att tycka synd om min själv när jag är separerad från någon jag med all säkerhet kommer återförenas med inom kort. Jag är ju så enormt tacksam över att jag överhuvudtaget får ha Mille hos mig.
Många föräldrar har nog svårt att förstå detta och jag tycker det är helt okej. Jag får ibland för mig att det är provocerande att uppskatta tid för sig själv och att inte blöda inombords när man är från sina barn. Jag älskar Mille gränslöst mycket och jag vill spendera allt tid jag kan med honom. Dock mår jag inte dåligt bara av att vara isär, så länge jag vet att vi kommer ses igen. Jag blöder inombords om frånvaron blir permanent, otrygg och okontrollerad, men det har jag aldrig upplevt ännu med Mille.
I och med förlusten av älskade Elliot har jag nog blivit mer tålig. Jag inser vad som är rimligt och jag ser att om jag kommmer bort från Mille kommer vi också att återförenas. Värre vore det om det hände något allvarligt eller mer permanent. Samtidigt är jag rädd att mista värdefull tid men min fina kille, och därför vill jag spendera så mycket tid jag kan med honom. Men så inser jag att jag måste försöka leva så normalt det går, för allas skull. Jag måste ta vara på tiden vi har, utan att tvångsmässigt binda honom vid mig och jag måste även ibland kunna få tid för mig själv för att samla energi. Energin behövs för att kunna bli en ännu bättre mamma.
Kommentarer
Skicka en kommentar