Allt har sin tid
Jag känner nu inför stundande förlossning att tankarna känns ganska kontrollerade och stabila. Visst finns det perioder då oron är stark, men det känns ändå som om jag kan vila i nuet och njuta av den tiden som är. Det lilla barn som ligger inuti mig, och som väntar på att få födas. Är jag inte skyldig henne att njuta av denna tiden. Tiden som ju aldrig kommer åter.
En av de bloggar jag följer, Underbara Clara, skriver här om hur viktigt det är att ta vara på glädjen. Att det är viktigt att våga glädjas över saker och ting i förväg. Jag håller med henne.
Trots att jag en gång gått igenom en graviditet och lämnat den utan att få behålla mitt älskade barn, tycker jag ändå att man måste få glädja sig när man är glad, utan att behöva oroa sig för att den glädjen ska tas ifrån en.
När vi väntade Mille var det nog många som trodde att vi skulle vänta med att våga njuta. Men jag upplevde att det var tvärt om. Just för att vi visste vad vi kunde förlora var vi ännu mer noggranna med att njuta av graviditeten och drömma om livet vi skulle få med barnet. Även under graviditeten med Elliot tog vi ut glädjen i förskott och det är ingenting jag ångrar idag. Hur ska jag kunna ångra att det lilla barn som lämnade oss för tidigt han ge mig många glada stunder? Snarare vill jag minnas fler stunder då jag då tog ut glädjen i förskott, för det är de vaga minnen jag vill komma ihåg, även om jag bara famlar efter halmstrån.
Allting har sin tid och visst är det så att allt inte blir av godo. Jag vill ändå leva med en optimistisk inställning till livet. Jag vill kunna glädjas av livets stora, men också av de små glädjeämnena. Jag vill kunna känna tillfredställelse i att drömma om framtiden och glädje över de planer jag bär på. Jag vill också när dessa planer grusas kunna tänka tillbaka och ändå se att de gav mig glädje, om än kortvarig. För hur kan man vara glad i onödan och hur kan man få en skuld till bitterheten? Vi går igenom så mycket tråkigt i livet som det är, så finn glädje i allt du kan. Det är mitt råd!
En av de bloggar jag följer, Underbara Clara, skriver här om hur viktigt det är att ta vara på glädjen. Att det är viktigt att våga glädjas över saker och ting i förväg. Jag håller med henne.
Trots att jag en gång gått igenom en graviditet och lämnat den utan att få behålla mitt älskade barn, tycker jag ändå att man måste få glädja sig när man är glad, utan att behöva oroa sig för att den glädjen ska tas ifrån en.
När vi väntade Mille var det nog många som trodde att vi skulle vänta med att våga njuta. Men jag upplevde att det var tvärt om. Just för att vi visste vad vi kunde förlora var vi ännu mer noggranna med att njuta av graviditeten och drömma om livet vi skulle få med barnet. Även under graviditeten med Elliot tog vi ut glädjen i förskott och det är ingenting jag ångrar idag. Hur ska jag kunna ångra att det lilla barn som lämnade oss för tidigt han ge mig många glada stunder? Snarare vill jag minnas fler stunder då jag då tog ut glädjen i förskott, för det är de vaga minnen jag vill komma ihåg, även om jag bara famlar efter halmstrån.
Allting har sin tid och visst är det så att allt inte blir av godo. Jag vill ändå leva med en optimistisk inställning till livet. Jag vill kunna glädjas av livets stora, men också av de små glädjeämnena. Jag vill kunna känna tillfredställelse i att drömma om framtiden och glädje över de planer jag bär på. Jag vill också när dessa planer grusas kunna tänka tillbaka och ändå se att de gav mig glädje, om än kortvarig. För hur kan man vara glad i onödan och hur kan man få en skuld till bitterheten? Vi går igenom så mycket tråkigt i livet som det är, så finn glädje i allt du kan. Det är mitt råd!
Kommentarer
Skicka en kommentar