Som en ängel

Så här lugn och vacker var min son när jag hämtade honom på förskolan idag. Tyvärr var det inte lika harmoniskt när jag lämnade honom i morse. Så fort han försstod att jsg skulle lämna honom kom tårarna fram och innan jag visste ordet av började han gallskrika.

Jag insåg rätt snart att det var omöjligt att få honom att sluta så jag vaggade uto ch hörde hans gälla stämma under tiden jag gick därifrån. Det är hjärtskärande men samtidigt får man inse att det går över fort, och det hade det också gjort. Efter någon minut var allt som vanligt och han lekte på med de andra barnen för fullt.

Jag brukar inte ha så svårt att höra Mille gråta men den här gången måste jag erkänna att det var tufft. Det tar emot att lämna sitt barn medvetet medan det skriker för full hals. Det går emot alla kroppens instinkter och reflexer. Många föräldrar innan mig har erfarit detta och visst verkar det som om de och barnen klarar av det.

Det kommer jag och Mille också göra och idag var en start på något nytt. Jag kanske inte kan förvänta mig att han alltid ska springa ifrån mig med glädje in i lekhallen jämt, men så småningom kommer han förmodligen att känna sig allt mer trygg redan vid överlämningen. För även om jag vet att han har det bra resten av tiden skulle det vara skönt att redan på förmiddagen gå därifrån med tillfredställelse och inte med tårar brännande bakom ögonlocken.