En del av min vardag

I helgen hade jag och Kristian lite tid för oss själva då vi gick på stan, gick ut och åt och sov på hotell. Det var jätteskönt att få lite egentid och Mille var bortlämnad till barnvakt över natten. Jag sov som en stock den den natten och vaknade tidigt, trots att ingen gjort någon antydan till att väcka mig. Men det är väl så att man som småbarnsförälder har en viss dygnsrytm som finns där, trots att man ibland är ledig och har sovmorgon.

Trots att jag sov obesvärat hela natten var jag ändå seg och trött hela förmiddagen, vad kan det bero på? Är det så att jag behöver Mille som håller igång mig på dagarna? Är det så att jag när han inte är i närheten, inte lyckas aktivera mig på samma effektiva sätt som han kan bara genom att finnas till? Det har ju onekligen blivit en ny vardag sen Mille kom. En intensiv sådan, ständigt på språng.

Jag tycker inte det är särskilt jobbigt att vara separerad från Mille, jag vet ju att vi snart ses igen. Det är skönt att få lite tid för sig själv, men när man kommer hem igen blir man helt varm inombords när man ses igen. Då inser man hur mycket man tycker om den lilla killen. Mille är ju en del av mitt liv och jag kan inte tänka mig att leva utan honom. Jag gör en del uppoffringar genom att vara hans mamma, men jag vinner så mycket mer. Det skulle jag aldrig kunna tro om mig själv innan jag blev mamma.

Jag såg inte föräldraskapet som en sådan tillgång som det är, utan mer som jobb och uppoffringar. Tack och lov fick har jag fått Mille och han och Elliot har fått mig att inse att det finns en rikedom i livet bortom det vi kan uppfatta innan. Mille är en del av min vardag här och nu och han lär mig nya saker varje dag. Elliot är också en del av min vardag, fortfarande men på ett annat sätt. Ett mer abstrakt sätt, men ändå konkret för mig. Mina känslor ligger nära mig och det gör dem till en påtaglig del av min vardag.

Kommentarer

Populära inlägg