Svart på vitt

Om det är någon gång man blir presenterad kortfattat så är det i de små häften man får på bröllopsmiddagar, då det står ett par meningar om varje gäst. Sedan Mille föddes har jag lite grand med bävan tittat på dessa textrader, som ska beskriva mig.

I helgen blev jag dock varm i hjärtat och mycket glad när jag läste vad som stod. Jag blev beskriven med diverse egenskaper som var smickrande, men det var inte därför jag blev lättad och glad. Anledningen var att det stod att jag har två söner! Jag hade väntat mig att det skulle stå nybliven mamma, eller något sådant, men så blev det inte.

När jag gick på bröllop efter att Elliot dött förstod jag mycket väl att det inte stod något om att jag var mamma. Det var verkligen ingenting jag väntade mig och egentligen inget som var av intresse för mina bordsgrannar. Även efter att Mille kommit till oss har jag inte blivit illa berörd då jag omskrivs som enbarnsmor. Däremot hajar jag till och läser stycket flera gånger, som för att kontrollera. Konstigt, eller hur?

Därför blev jag både glad och chockad när jag såg att Elliot var inkluderad i min korta beskrivning. Det kanske låter mycket märkligt att jag gläder mig för en sådan liten sak, men för mig är det något att glädjas åt. Och för mig är det inte alls märkligt. Elliot finns ju med i mina tankar dagligen och det gör mig glad att han även finns i andras tankar, om än bara ibland...

Tack Hanna och Andreas för omsorg och vänskap. Lycka till i ert nya gemensamma liv och ta vara på varandra. Ni är fantastiska!