Bara ett fotografi, men ändå
När man sörjer någon brukar man fokusera på positiva minnen för att bearbeta det negativa. När vi miste vår Elliot gick inte det, eftersom vi inte hann få några positiva minnen av honom som person, förutom tiden i magen.
Detta gör att allt som går att koppla till Elliot blir otroligt viktigt för mig. Även om det är fotografier som visar ett dött barn. Vi har ett fotografi som alltid står framme, som jag tycker ser fridfullt och fint ut. När Mille kom till världen ville vi även framkalla ett fint kort på honom, så vi kunde ha bröderna bredvid varandra. Detta även om den ena brodern låg i evig vila på kortet och den andra bara sov en förmiddagslur. På korten blundar i alla fall båda två och ser sovande ut och även Elliot ser levande ut, tycker jag i alla fall.
När vi fått hem kortet på Mille fick jag en smärre chock när jag öppnade kuvertet med bilden i. Jag trodde för en stund att vi råkat beställa kort på fel barn. Jag trodde för någon sekund att bilden i kuvertet föreställde Elliot. Så lik var Mille sin storebror på kortet.
Vi hade slagits av likheten mellan dem tidigare, men denna gång blev det så tydligt. Det blev så konkret när man stod där med bilden i handen och verkligen kunde peka ut likheterna mellan dem. I början var det skrämmande, men inte efter ett tag.
Vi har behållt kortet på Mille. Fotografierna hänger nu på samma vägg, precis som det var avsett från början, och jag ser på dem dagligen. Det känns bra på det viset, trots att de är lika varandra på bilderna. För även om korten på de nyfödda barnen är lika ser jag inte Elliot i Mille idag. Mille är helt separerad från sin storebror i det avséendet. Det är så det ska vara. Mille kommer ha nog med att bära sitt eget ok, han ska inte behöva bära sin brors också.
Dock kan jag som mamma ibland vilja återvända till det förflutna och då spelar fotografierna en viktig roll. Där är de lika, i samma ålder, men likheterna stannar där på fotopappret. Bilderna är tagna i två olika tider, på två olika barn, med helt skilda förutsättningar.
Detta gör att allt som går att koppla till Elliot blir otroligt viktigt för mig. Även om det är fotografier som visar ett dött barn. Vi har ett fotografi som alltid står framme, som jag tycker ser fridfullt och fint ut. När Mille kom till världen ville vi även framkalla ett fint kort på honom, så vi kunde ha bröderna bredvid varandra. Detta även om den ena brodern låg i evig vila på kortet och den andra bara sov en förmiddagslur. På korten blundar i alla fall båda två och ser sovande ut och även Elliot ser levande ut, tycker jag i alla fall.
När vi fått hem kortet på Mille fick jag en smärre chock när jag öppnade kuvertet med bilden i. Jag trodde för en stund att vi råkat beställa kort på fel barn. Jag trodde för någon sekund att bilden i kuvertet föreställde Elliot. Så lik var Mille sin storebror på kortet.
Vi hade slagits av likheten mellan dem tidigare, men denna gång blev det så tydligt. Det blev så konkret när man stod där med bilden i handen och verkligen kunde peka ut likheterna mellan dem. I början var det skrämmande, men inte efter ett tag.
Vi har behållt kortet på Mille. Fotografierna hänger nu på samma vägg, precis som det var avsett från början, och jag ser på dem dagligen. Det känns bra på det viset, trots att de är lika varandra på bilderna. För även om korten på de nyfödda barnen är lika ser jag inte Elliot i Mille idag. Mille är helt separerad från sin storebror i det avséendet. Det är så det ska vara. Mille kommer ha nog med att bära sitt eget ok, han ska inte behöva bära sin brors också.
Dock kan jag som mamma ibland vilja återvända till det förflutna och då spelar fotografierna en viktig roll. Där är de lika, i samma ålder, men likheterna stannar där på fotopappret. Bilderna är tagna i två olika tider, på två olika barn, med helt skilda förutsättningar.
Kommentarer
Skicka en kommentar