Overkligt men inte orimligt

Tiden är något av det mest naturliga som finns, samtidigt som den är så svår att förstå sig på. Ett år kan kännas oändligt långt, samtidigt som man kan uppleva det kort. Detta senaste år, som varit så otroligt händelserikt, känner jag så inför.

För ett år sedan var Mille inte ens född, jag som tycker att det känns som om han funnits med jämt. Samtidigt ser jag honom som så liten och det är inte svårt att förstå att han är en av de yngsta här i världen. Dock känns graviditeten så enormt avlägsen. Det känns som om det var minst ett par år sedan som vi buffade på magen och vi fick ett svar inifrån. Själva förlossningen känns också overkligt långt borta i tiden, även om man kommer ihåg den mycket detaljerat.

Kan det vara så att de situationer som präglar oss mest blir i det närmaste tidlösa. De står på något sätt för sig själva och det blir således svårt att se en början eller ett slut på det. Så känns det i alla fall. Mille är så stor och så viktig för oss att man inte kan tänka sig ett liv utan honom. Därför är det också svårare att tänka sig att vi faktiskt bara var två i hushållet ganska nyss.

Det känns minst sagt overkligt att så mycket tryckts in på så kort tid. Samtidigt är det inte ett dugg konstigt. Det är ju många känslor som sätts i rörelse när en ny människa kommer till världen. Och varför skulle det inte vara på det viset? I så fall skulle man ju förringa det fantastiska man får vara med om.