Sex månader av Mille...
Nu är Mille ett halvår gammal och det känns ändå som om han har funnits bra mycket längre. Det känns helt främmande att tänka sig ett liv utan honom, han har verkligen blivit en naturlig del av tillvaron. Att jag är hemma på heltid med Mille bidrar givetvis till att han naturligt blir centrum i vardagen.
Halvåret har bjudit på mycket. Vi har flängt fram och tillbaka mellan olika destinationer men samtidigt funnit varandra hemma. Bitterljuva vardagsäventyr har upplevts. Jag tänker på babysimmet som visserligen är kantat med krångel och komplicerade rutiner, men som oftast är riktigt kul när man väl är i bassängen.
Babysimmet har verkligen varit en plats där man märkt att Mille utvecklats. Han har blivit mer alert och mer kroppsmedveten. Det första året i en människas liv är så otroligt komplext. Nu sätts grunden till nästan allting. Motoriskt händer otroligt mycket och även mentalt. Medvetenheten ökar och man går från att vara bebis till att bli ett barn. Ett barn med egna personlighetsdrag och tankar.
När jag avslutar min föräldraledighet om drygt sju månader har jag bara påbörjat mitt föräldraskap. Det kommer sitta i lika mycket efteråt, även om jag inte har det som primär sysselsättning. Men visst är det så att jag alltid i framtiden i första hand kommer vara mamma, vare sig jag vill det eller inte. En ny familjemedlem har så stor påverkan på oss hur liten den en kan tyckas vara. I sex månader har jag varit en mamma för Mille, efter bästa förmåga och jag har lärt mig mycket om hur det är att vara småbarnsförälder. Om ytterligare sex månader kommer jag veta ännu mer om föräldraskapet, men jag kommer knappast vara fullärd, om man någonsin blir det.
Vad jag kommit fram till är i alla fall att det här med att ha barn absolut har fler fördelar än nackdelar. I skrivandets stund kan jag faktiskt inte komma på särskilt många nackdelar, i alla fall inte på det sättet att det känns som orimliga uppoffringar. För den kärlek jag känner för min son gör att även det som tidigare tycktes omöjligt och outhärdligt blir möjligt och uthärdligt.
Halvåret har bjudit på mycket. Vi har flängt fram och tillbaka mellan olika destinationer men samtidigt funnit varandra hemma. Bitterljuva vardagsäventyr har upplevts. Jag tänker på babysimmet som visserligen är kantat med krångel och komplicerade rutiner, men som oftast är riktigt kul när man väl är i bassängen.
Babysimmet har verkligen varit en plats där man märkt att Mille utvecklats. Han har blivit mer alert och mer kroppsmedveten. Det första året i en människas liv är så otroligt komplext. Nu sätts grunden till nästan allting. Motoriskt händer otroligt mycket och även mentalt. Medvetenheten ökar och man går från att vara bebis till att bli ett barn. Ett barn med egna personlighetsdrag och tankar.
När jag avslutar min föräldraledighet om drygt sju månader har jag bara påbörjat mitt föräldraskap. Det kommer sitta i lika mycket efteråt, även om jag inte har det som primär sysselsättning. Men visst är det så att jag alltid i framtiden i första hand kommer vara mamma, vare sig jag vill det eller inte. En ny familjemedlem har så stor påverkan på oss hur liten den en kan tyckas vara. I sex månader har jag varit en mamma för Mille, efter bästa förmåga och jag har lärt mig mycket om hur det är att vara småbarnsförälder. Om ytterligare sex månader kommer jag veta ännu mer om föräldraskapet, men jag kommer knappast vara fullärd, om man någonsin blir det.
Vad jag kommit fram till är i alla fall att det här med att ha barn absolut har fler fördelar än nackdelar. I skrivandets stund kan jag faktiskt inte komma på särskilt många nackdelar, i alla fall inte på det sättet att det känns som orimliga uppoffringar. För den kärlek jag känner för min son gör att även det som tidigare tycktes omöjligt och outhärdligt blir möjligt och uthärdligt.
Kommentarer
Skicka en kommentar