Praktisk, snål eller bara ytlig?

När man är gravid är vikten ständigt aktuell. Man går under några månader upp flera kilon för att barnet man väntar på ska gotta till sig ordentligt innan det är dags att möta det då relativt okända hjärtebarnet.

Min första graviditet gick jag upp ca 13 kilo, inte så farligt mycket. Innan det var dags igen lyckades jag komma tillbaka till min orginalvikt, om man nu kan kalla den för det. Med Mille slog det till ordentligt. Närmare 20 kilo lade jag på mig. Jag har fortfarande åtta kilo kvar att gå ner och det är inte själva vikten som är jobbigast, jag är ändå nöjd med kroppen. Det ska väl synas att man fött två barn. Det som är jobbigast är att jag, klädtokig som jag är, har väldigt lite kläder att sätta på mig eftersom framför allt alla mina byxor sitter tajtare än ett andra skinn om de inte fastnar redan vid låren.

Idag har i alla fall jag och min syster varit iväg och reashoppat och det tar emot när man köper kläder som man hoppas ska bli för stora en vacker dag. Jag är lite snål och vill inte lägga för mycket pengar på sådant som är för kortvarigt. Å andra sidan kanske jag är väl optimistisk som hoppas krympa i mina gamla kläder, men jag tycker om mina gamla kläder och vill gärna kunna använda dem igen. En helt ny garderob kan vara kul att köpa, men inte för plånboken.

Detta kan mycket väl låta som dåliga svepskäl. Visst kan det vara så att det är så enkelt att jag bär på en illusion om att skönheten sitter i det yttre. Och att detta yttre måste vara på ett visst sätt. Säger detta att jag är ytlig och obekväm i min nya kropp och därför försöker att komma tillbaka till gamla vikter och gamla storlekar? I så fall är det god tid att jag väcker mig själv och jobbar på att se skönheten i det som är. Lära mig att trivas med vilken kropp jag än får. För så mycket kan jag inte påverka den.

Om det är någonting man ska komma ihåg i denna fåfänga värld är det att man sällan kan leva upp till de förväntningar omgivningen och samhället ställer på en. Det gäller även utsidan. Jag är inte sen att erkänna att jag är mycket intresserad av mode och annat som är snyggt, men jag får därför också försöka att hålla det på rätt avstånd, ett sunt avstånd.

De personer som jag känner som jag tycker utstrålar mest skönhet väger mer än jag själv. De personer jag tycker är finast känns ovanligt trygga och säkra i vilka de är. De är inte särskilt veliga och inte heller modeslavar. Det är nog det som är så attraktivt. Att de har lyckats strunta i samhällets förväntningar och krav. De vackraste personerna är sig själva hellre än trendkänsliga.

Jag vill vara den jag är men samtidigt vara mindre beroende kataloger och modeföretag. Men samtidigt är det en del av den jag har blivit och jag känner faktiskt att jag får utlopp för min kreativitet när jag går i affärer och tittar, men det kan jag ju göra vad jag än må väga. Sanningen att säga är jag nöjd med mig själv och hoppas att jag kommer vara det oavsett vad jag väger eller hur jag kommer se ut framöver. Skönhet kommer till stor del från insidan, det är inget nytt. Och visst är det sant. Det finns nog ingen av de jag känner som jag inte tycker är vacker. Jag tycker att jag kan se något vackert i alla jag tycker om och det är ju beviset för att det är så. Det är betraktaren som avgör och väljer ut det som är fint. Allt annat blir oväsentligt.