Onaturligt oberörd?

När man har valt att tatuera sig får man räkna med att få frågan varför man valt ett visst motiv. Det tycker jag är självklart, eftersom varje tatuering har sin specifika och unika historia. Min nyaste tatuering är en ros med två namn, Elliot och Mille. Vid Elliot ser man ett kronblad som lossnat, som således får symbolisera att Elliot inte finns kvar i livet men ändå i vår familj.

Idag, efter att en bekant sett tatueringen, fick jag frågan om vem Elliot var och jag fick förklara vad som hänt. Efter snart tre år av återberättande talar jag till synes helt oberört om det värsta som hänt mig och jag undrar ibland om folk tror att jag är helt knäpp. Helt knäpp som kan berätta om en sådan tragedi så sakligt och neutralt. Men jag antar att det finns en funktion i det, att det som ligger långt bort i tiden också kommer längre bort rent känslomässigt. Annars skulle det kanske vara svårt att klara av allt man går igenom. Man måste ändå hela tiden vara skärpt för det som händer idag och inte fastna i det förflutna.

Även om mina känslor fortfarande kan vara i uppror har jag dem under kontroll och det blir bättre med tiden. Det är inte bara tomma ord utan det är faktiskt så. Bättre blir det men kanske aldrig helt bra...

Självklart förstår jag att jag inte kan börja gråta så snart Elliot kommer på tal, då skulle till slut ingen våga prata med mig. Tyvärr blir de flesta mycket obekväma i samtal som blir allt för känslosamma. Däremot finns det mycket medkänsla i de samtalen, hur obekväma de än kan verka. För mig har det varit viktigt med alla som har vågat stanna kvar, och de har de allra flesta gjort.

I ett samtal som blir djupt, men sakligt kan man lätt uppfattas som frånvarande, även om det är det sista man är. Man är snarare jättenoga med vad man säger, för att personen man pratar med ska få en så bra bild som möjligt om vad som hänt. Detta utan att tvinga på massa känslor. Man känner ju som sagt inte alltid personen särskilt väl och för den fortsatta bekantskapens skull vill man ändå ta det så varligt man kan.

Tatueringar är för mig ett slags vittnesbörd. Något som vittnar om hur en människa är eller vad en människa varit med om. Något som hör till det ytliga hos en människa, men som kan skvallra lite om det innersta. Det är häftigt tycker jag. Jag uppmuntrar inte med detta att alla ska springa och tatuera in det som är representativt för en själv. Självklart ska en eventuell tatuering vara genomtänkt, den ska ju trots allt sitta kvar livet ut. Och för mig blir den perfekt på det sättet. Mina känslor kommer också vara livet ut.