Ett uns av dåligt samvete...


Jag känner mig otillräcklig. Mille tar upp mer än nog av min tid och visst känner jag att jag kan tillgodose hans behov. I alla fall för det mesta. Problemet ligger hos hans storebror, eller ska jag säga änglastorebror. Trots att Elliot inte är i livet kan jag känna dåligt samvete över att jag inte ägnar honom mer tid.

Jag tänker konstant på honom. Det har jag gjort de senaste åren, men jag har inte utryckt min saknad i handling särskilt mycket på senare tid. Graven blir inte besökt lika ofta och hans fotoalbum kommer fram med allt glesare mellanrum. Första året gick vi till graven varje dag och sedan blev det lite glesare. Nu var det länge sedan jag var där, trots att jag kan se viloplatsen från sovrumsfönstret. Nu ligger kyrkogården täckt i snö och den släta ytan vittnar om att besökarna kommer sällan.


Jag vet att Elliot inte mår bättre av att jag går till kyrkogården, eller ser i albumen men jag får dåligt samvete ändå. Jag kör ofta förbi kyrkogården och tänker ofta att jag ska kika in, men det blir sällan så. Likaså tänker jag så när jag är ute och går. Det är inte en särskilt lång omväg att gå till graven, men det blir inte av det heller. I stället tar mer världsliga saker upp min tid och annat som rör sig i en mammas hjärna.

Det bästa är väl att inse att Elliot trots mina tillkortakommanden är en lika stor del av vår familj. Att jag kanske inte alltid kan visa min saknad i handling, men i tanke. Det får bli så, men ändå hoppas jag att jag kan bli bättre på att gå till hans egen plats. För även om det bara är hans skal som ligger där är det ändå där jag känner mig som närmast honom.

Kommentarer

Populära inlägg