En avlägsen tillvaro

Idag var jag och Mille och träffade vår föräldragrupp på BVC för första gången. Det var trevligt att komma iväg och träffa lite andra mammor och barn. Precis som annars när man träffar folk för första gången inledde vi träffen med en presentationsrunda.

Jag visste redan innan att jag skulle förväntas berätta om Elliot. Inte förväntningar från någon annan, men i sådana samtal med relativt nyförlösta mammor är tal om familj och förlossningar oundvikligt. Särskilt om man sitter i en föräldragrupp där det är ett av de primära samtalsämnena som ska gås igenom.

Det är inte särskilt jobbigt för mig längre att redogöra för vad som hänt, så länge jag kan vara saklig. Faktum är att jag ibland kan bli överraskad över att jag kan låta så oberörd angående det som hänt. Jag tror det beror på att tanken om familjen som den kunde ha varit känns så avlägsen, som ett luftslott. Det var längesedan jag tänkte på en verklig tillvaro med Elliot. Det är väl det som kallas acceptans.

Även om det ligger lång tid av bearbetning bakom var det ändå i samband med att han dog som alla förhoppningar grusades. Allt blev verkligt där och då! När dammet lagt sig ser man bara resultatet tydligare och det är väl där jag är idag.

Jag skulle gärna suttit idag och berättat om Mille och hans storebror. Om den första tiden som tvåbarnsmor "på riktigt". Men så blir det inte. Och kommer inte bli heller. Inte på det sätt jag önskar i alla fall. Men varför skulle jag få det jag önskar mer än någon annan? Tanken på en tillvaro med Mille och Elliot under samma tak är avlägsen och overklig, för hur beskriver man annars sådant som inte kommer att inträffa.

Kommentarer

Populära inlägg