Hängivenhet!
Det är mycket roligt och intressant att betrakta mycket små barn. Man kan se att de är hundra procent fokuserade på det de gör för tillfället. De är fokuserade när de försöker söka ögonkontakt med personer i närheten och när de skriker efter mat eller uppmärksamhet. För dem finns bara just det som de tänker på för stunden, och den stunden betyder allt. I alla fall tills nästa aktivitet tar över...
Det är så oskyldigt på något sätt, att de inte känner oro för kommande faser. De har heller inte utarbetat några strategier för att få sin vilja igenom utan de lever verkligen i nuet. Något vi vuxna försöker med om och om igen utan att lyckas helt. Tänk att barnen kan vara våra förebilder i det.
När barn drabbas av motgångar, hur små de än kan verka ser de inte att dessa bekymmer oftast är övergående. De ser inte att det kan bli bättre om man härdar ut och väntar. Vi vuxna vet att man får härda ut olika länge beroende på vad som drabbar oss, ibland handlar det om någon minut, ibland flera år. Barnen saknar denna linjal, allt är bara lycka eller lidande. Totalt! Nu! Och visst är det att kräva för mycket av de minsta att de ska behärska denna linjal, det skulle vara att beröva dem deras barndom.
Lika härligt som det kan vara att se lille Mille fast i något projekt, lika oroande kan det te sig. Barnets bräcklighet uppenbaras på ett alldeles särskilt sätt när det å ena sidan inte förstår att maten och tryggheten är så nära dem eller å andra sidan, att faror lurar i mörkret utanför de trygga väggarna. Denna bräcklighet minner om en otillräcklighet.
Hur vi än vrider och vänder på tankarna så växer barnen upp. De kommer bli mer medvetna och mer strategiska. De kommer kunna planera och på så vis vinna lycka, men också råka ut för nederlag.
.jpg)
Jag antar att jag som förälder vill skydda mitt barn från denna medvetenhet. Inte för att den är ond i sig utan för att den är oförutsägbar. Just nu vill jag bara hålla honom i famnen och låta honom vara så oskyldig och ovetandes. Tack och lov kommer han vara det ett bra tag framöver och jag kommer att kunna bevittna hans hängivenhet många gånger om. Vare sig det gäller att titta på tv eller få tag på figurerna i mobilen ovanför skötbordet.
Det är så oskyldigt på något sätt, att de inte känner oro för kommande faser. De har heller inte utarbetat några strategier för att få sin vilja igenom utan de lever verkligen i nuet. Något vi vuxna försöker med om och om igen utan att lyckas helt. Tänk att barnen kan vara våra förebilder i det.
När barn drabbas av motgångar, hur små de än kan verka ser de inte att dessa bekymmer oftast är övergående. De ser inte att det kan bli bättre om man härdar ut och väntar. Vi vuxna vet att man får härda ut olika länge beroende på vad som drabbar oss, ibland handlar det om någon minut, ibland flera år. Barnen saknar denna linjal, allt är bara lycka eller lidande. Totalt! Nu! Och visst är det att kräva för mycket av de minsta att de ska behärska denna linjal, det skulle vara att beröva dem deras barndom.
Lika härligt som det kan vara att se lille Mille fast i något projekt, lika oroande kan det te sig. Barnets bräcklighet uppenbaras på ett alldeles särskilt sätt när det å ena sidan inte förstår att maten och tryggheten är så nära dem eller å andra sidan, att faror lurar i mörkret utanför de trygga väggarna. Denna bräcklighet minner om en otillräcklighet.
Hur vi än vrider och vänder på tankarna så växer barnen upp. De kommer bli mer medvetna och mer strategiska. De kommer kunna planera och på så vis vinna lycka, men också råka ut för nederlag.
.jpg)
Jag antar att jag som förälder vill skydda mitt barn från denna medvetenhet. Inte för att den är ond i sig utan för att den är oförutsägbar. Just nu vill jag bara hålla honom i famnen och låta honom vara så oskyldig och ovetandes. Tack och lov kommer han vara det ett bra tag framöver och jag kommer att kunna bevittna hans hängivenhet många gånger om. Vare sig det gäller att titta på tv eller få tag på figurerna i mobilen ovanför skötbordet.
Kommentarer
Skicka en kommentar