2,5 år...

...kan vara en kort tid. Det kan också vara en lång tid. För vår del är det 2,5 år sedan Elliot så snabbt rycktes ifrån oss. Utan förvarning stod vi helt plötsligt utan framtidsdrömmen vi burit på så länge. Intensiv är nog det rätta ordet för att beskriva tiden som varit.





En bottenlös saknad har präglat dessa år och jag kan fortfarande inte förstå hjärtats alla känslor. Glädjen över Mille samsas med saknaden efter Elliot. Tack och lov finns det plats för dem båda i mitt hjärta och på senare tid har saknaden och sorgen berikats med den lycka vi känner över att ha fått Mille.

När man ser på de fantastiska barn som också är 07:or ser man lite var vi skulle varit om Elliot hade fått stanna. Inte lika upprivande som tidigare, men visst är det en påminnelse. Jag kan inte göra annat än att hålla Elliot levande i mitt sinne. Han kommer aldrig att kunna besvara den kärlek jag känner för honom. En jobbig tid lämnas bakom och det jobbiga finns även i framtiden. Tack och lov kan jag hantera mina känslor, men du kommer alltid ha en speciell del i mitt hjärta, Elliot! Jag vet att du har det bra nu!

Kommentarer

  1. Tänker på er idag! Det är med speciella känslor jag läser. Känslor som är så kusligt igenkännande, men också skönt igenkännande. Tiden går ibland så fort att man undrar om allt som hänt verkligen är sant.

    Kram Karin

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delar med dig av dina tankar,det berör. Tänker på er.
    Maria

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg