Hjärnspöken
Usch! Ibland kommer de där hemska tankarna som jag försöker hålla ifrån mig. Alla dessa "tänk om-scenarion" som dyker upp i huvudet, som egentligen inte gör någon nytta där. För min del handlar de om den stundande förlossningen, eller rättare sagt den stundande färden till förlossningen. Jag är livrädd att det precis som förra gången ska vara tyst när de ska hitta hjärtljud på barnet.
Jag har varit rätt lugn hela graviditeten, men denna rädsla har på något sätt funnits med i bakgrunden. Anledningen till att den inte vuxit till någon jobbig ångest är för att denna rädsla handlar om väldigt specifika tillfällen. Jag har på något sätt fasat för resan in till förlossningen och uppkopplandet till CTG-apparaterna. Denna rädsla kan jag dock inte göra så mycket åt förrän jag befinner mig i den aktuella situationen. Oron är ju förknippad med värkarbetet och ovissheten innan kontrollen på förlossningen.
Händelserna därefter är jag inte ett dugg orolig för. Om jag får bekräftat för mig att lille "Sten-Åke" mår bra och att de har honom under observation kommer det nog att lugna mig. "Vanlig" fysisk smärta är ingenting jag är rädd för längre och jag känner största förtroende för personalen i Borås.
Det jag däremot är rädd för är att samma fruktansvärda händelse ska återupprepas. Samtidigt känns det otroligt osannolikt, så osannolikt att det faktiskt lugnar mig. Det kan också vara så att jag håller mig lugn därför att jag faktiskt inte vågar tänka på hur jag skulle reagera och agera om samma scenario skulle återupprepas. Elliots död och tiden efter den är det absolut bittraste och värsta jag gått igenom, och jag kan inte tänka mig hur jag skulle kunna hantera det igen, nu när jag vet hur jobbigt det är att gå igenom. Ibland blir jag förvånad över mina och Kristians planer, att vi faktiskt vågar hoppas på ett liv efter förlossningen.
Jag försöker att inte försvinna iväg i tankarna för mycket. Jag försöker att i stället leva i nuet och ta stunden för vad den är. Det värsta är att snart är den där färden till förlossningen i nuet och då får jag se hur jag agerar. Jag får helt enkelt lägga min oro i Guds händer och tro och hoppas att mina tankar inte är annat än hjärnspöken.
Jag har varit rätt lugn hela graviditeten, men denna rädsla har på något sätt funnits med i bakgrunden. Anledningen till att den inte vuxit till någon jobbig ångest är för att denna rädsla handlar om väldigt specifika tillfällen. Jag har på något sätt fasat för resan in till förlossningen och uppkopplandet till CTG-apparaterna. Denna rädsla kan jag dock inte göra så mycket åt förrän jag befinner mig i den aktuella situationen. Oron är ju förknippad med värkarbetet och ovissheten innan kontrollen på förlossningen.
Händelserna därefter är jag inte ett dugg orolig för. Om jag får bekräftat för mig att lille "Sten-Åke" mår bra och att de har honom under observation kommer det nog att lugna mig. "Vanlig" fysisk smärta är ingenting jag är rädd för längre och jag känner största förtroende för personalen i Borås.
Det jag däremot är rädd för är att samma fruktansvärda händelse ska återupprepas. Samtidigt känns det otroligt osannolikt, så osannolikt att det faktiskt lugnar mig. Det kan också vara så att jag håller mig lugn därför att jag faktiskt inte vågar tänka på hur jag skulle reagera och agera om samma scenario skulle återupprepas. Elliots död och tiden efter den är det absolut bittraste och värsta jag gått igenom, och jag kan inte tänka mig hur jag skulle kunna hantera det igen, nu när jag vet hur jobbigt det är att gå igenom. Ibland blir jag förvånad över mina och Kristians planer, att vi faktiskt vågar hoppas på ett liv efter förlossningen.
Jag försöker att inte försvinna iväg i tankarna för mycket. Jag försöker att i stället leva i nuet och ta stunden för vad den är. Det värsta är att snart är den där färden till förlossningen i nuet och då får jag se hur jag agerar. Jag får helt enkelt lägga min oro i Guds händer och tro och hoppas att mina tankar inte är annat än hjärnspöken.
Kommentarer
Skicka en kommentar